Nog för att jag var nervös inför den där Magnetröntgen som jag väntat på i över två månader... Men jag ville ju ha den gjord så att jag kan få hjälp med att få rätt på ryggeländet!
Idag var alltså dagen...
Sent igårkväll tog jag så fram den där informationslappen som medföljde tidlappen till röntgen. Läste lite noggrannare vad där stor... främst då om drogningen. Jag som har klaustrofobi förvissade mig i brevet om att man minsann kan få lugnande innan. (Och det fick jag ju 1994, då jag senast var inne i det där röret... )
Vad jag inte riktigt kopplat innan var vikten av att man INTE har någon metall på sig...
OUPS!! Min gamla ring som suttit på vänstra långfingret sedan "pappslöjden" kunde ju bli ett problem... Jag provade med olja, isbitar, diskmedel och diverse brutalt våld för att få av min ring... Men... det är ju 40 kilo sedan jag satte dit den, och den har gjort sig en egen liten midja där på fingret... HUR E HELA FRIDEN SKULLE JAG FIXA DETTA DÅ!???
Facebook... Levererade ett panikartat rop på hjälp genom statusraden där... Många var tipsen angående avlägsnande av ring, och vissa erbjöd sig till och med villiga att låna ut yxa eller att själv assistera med lite fingerkapningsarbete... Mesen Pia nappade dock till slut på Niddes, i sammanhanget relativt skonsamma erbjudande om utlåning av tång och äkta make!Inatt har jag inte bara drömt mardrömmar om mig själv som Raketosten som klämdes ut ur en tight papphylsa vid frukostbordet på 70-talet... utan jag har drömt om mig liggandes på britsen med blodet pulserande ur ett kapat finger, omgiven av elaka röntgensköterskor med scissorhands...
I morse blev det skrubbning av en styck Pia... man vill ju inte ha gårdagens akryl-målarfärg över armar o ben när man ska stajla i landstingets "lilla vita"! Och så fick jag ju nogsamt ta ut alla mina piercingar som det stod att man skulle... I mitt fall gick det ju rätt snabbt eftersom jag endast har hål i öronen, vilket jag har min nålskräck att tacka för.
Nervositet har en förmåga att sätta sig "på" magen på mig... Men det hjälpte att komma bort till Nidde och Björn... (Agnethe heter hon ju egentligen... och på danska låter det som Agnidde... alltså Nidde! Hehe!) Hon är expert på att prata, och då måste man ju lyssna, och har inte tid att vara nervös!
Innan jag gått helt upp i limningen fick Nidde iallafall Björn att plocka fram sitt verktyg...
Jaja, tången då alltså!! Där var inte många millimeter att peta in den mellan finger och ring, och det är en ganska kraftig ring... Jag har aldrig tidigare träffat den här Björn, men jäklar vad han kämpade för min skull!
Ytterst lite blodvite uppstod, men till slut gav ringen med sig!!!
