RAKETOST eller kanske falukorv!!

Nu är det gjort... jag har varit i helvetet och vänt...
Nog för att jag var nervös inför den där Magnetröntgen som jag väntat på i över två månader... Men jag ville ju ha den gjord så att jag kan få hjälp med att få rätt på ryggeländet!


Idag var alltså dagen...
Sent igårkväll tog jag så fram den där informationslappen som medföljde tidlappen till röntgen. Läste lite noggrannare vad där stor... främst då om drogningen. Jag som har klaustrofobi förvissade mig i brevet om att man minsann kan få lugnande innan. (Och det fick jag ju 1994, då jag senast var inne i det där röret... )


Vad jag inte riktigt kopplat innan var vikten av att man INTE har någon metall på sig...
OUPS!! Min gamla ring som suttit på vänstra långfingret sedan "pappslöjden" kunde ju bli ett problem... Jag provade med olja, isbitar, diskmedel och diverse brutalt våld för att få av min ring... Men... det är ju 40 kilo sedan jag satte dit den, och den har gjort sig en egen liten midja där på fingret... HUR I HELA FRIDEN SKULLE JAG FIXA DETTA  NU DÅ!???


FACEBOOK... Pian levererade ett panikartat rop på hjälp genom statusraden där... Många var tipsen angående avlägsnande av ring, och vissa erbjöd sig till och med villiga att låna ut yxa eller att själv assistera med lite fingerkapningsarbete... Mesen Pia nappade dock till slut på Niddes, i sammanhanget relativt skonsamma erbjudande, om utlåning av tång och äkta make!


Inatt har jag inte bara drömt mardrömmar om mig själv som Raketosten som klämdes ut ur en tight papphylsa vid frukostbordet på 70-talet... (Association till röntgenröret då alltså) utan jag har drömt om mig liggandes på britsen med blodet pulserande ur ett kapat finger, omgiven av elaka röntgensköterskor med scissorhands...


I morse blev det skrubbning medelst tvagning av en styck Pia... man vill ju inte ha gårdagens akryl-målarfärg över armar o ben när man ska stajla i landstingets "lilla vita"! Och så fick jag ju nogsamt ta ut alla mina piercingar som det stod att man skulle... I mitt fall gick det ju rätt snabbt eftersom jag endast har hål i öronen, vilket jag har min nålskräck att tacka för.

Nervositet har en förmåga att sätta sig "på" magen på mig... Men det hjälpte att komma bort till Nidde och Björn... (Agnethe heter hon ju egentligen... och på danska låter det som Agnidde... alltså Nidde! Hehe!) Hon är expert på att prata, och då måste man ju lyssna, och har inte tid att vara nervös!
Innan jag gått helt upp i limningen fick Nidde iallafall Björn att plocka fram sitt verktyg...
Jaja, tången då alltså!! Där var inte många millimeter att peta in den mellan finger och ring, och det är en ganska kraftig ring... Jag har aldrig tidigare träffat den här Björn, men jäklar vad han kämpade för min skull!
Ytterst lite blodvite uppstod, men till slut gav ringen med sig!!! YEAH!!!


När jag kom till röntgenavdelningen och anmälde min närvaro frågade den söta kvinnan i luckan hur det var med mig... om jag var nervös... Haha! Jo, det kan man säga... -Ge mig lugnande, sa jag...
Hon knallade in till röntgenassistenterna... eller vad de kallar sig... men kom ut och sa att jag inte kunde få något lugnande om jag var ensam där... Då började jag nästan gråta...
Hon sa att dom var jättesnälla och att jag fick prata med dom när jag kom in... och annars fick jag ju ha en ny tid... (Jag som väntat i över 2 månader ryckte upp mig så gott jag kunde... Jag har ju överlevt en gång... så kanske jag överlever en MR till)


När jag kallades in var det av en kille som inte alls verkade speciellt empatisk... Jag gjorde bara som han sa... -Klä av dig och ta på rocken... lägg värdesakerna i skåpet... Ujuj, inget dalt här inte...
Sen var det då dags att lägga sig på britsen... FIFAN! Knäna skakade som besatta, men jag fick en kudde av herr "Röntgen" att ha under knäna, så var det bra med det...


Okej, in i tunneln... FÖR FAN... den enda association jag fick var den till en falukorv... jag var köttet som skulle tryckas in i ett alldeles för litet, något elastiskt skinn... Paniken var nära... hjärtat dunkade så att bopparna slog i taket på den där lilla gummitunneln... SNÄLLA låt mig svimma, snälla snälla, tänkte jag... Andades in genom näsan och ut genom munnen... Det lugnade sig lite... Radio i lurarna... fläkt på... ögonen ihopknipna... Knackningarna o dönen pulserade igenom kropp o knopp

Jag vet inte hur länge jag låg där...
INGENTING kändes som förra gången... Förra gången vet jag att jag kom ut ur tunneln och tyckte att Okej, det var ju inte så farligt... Men nu trodde jag att jag skulle dö... typ lite mer än hela tiden... När de till slut körde ut mig fick jag en dejavukänsla av förlossning... Och sen kom tårarna... de bara SPRUTADE... Och inte ens en tröstnalle hade jag med mig... Det var ju faktiskt syndast om mig i hela världen... Aldrig dit ensam mer! Never!
(Nästa gång ska jag ha med mig alla snälla och empatiska människor jag känner... De ska stå i omklädningsbåset och göra vågen och bara krama mig och klappa om mig o tala om hur DUKTIG jag är!)

Hade jag träffat någon med en cigarett när jag stapplade ut från sjukhuset idag hade jag tagit återfall..
Tack alla rökare jag känner för att ni inte var där!


Nu är det iallafall gjort, och om en vecka ska jag försöka få en tid till min läkare så att jag får besked på resultaten... Just nu gör ryggen riktigt ont... det var liite väl lång tid att ligga på en brits i statiskt ryggläge!


Herre gud...när jag nu väl skriver ett inlägg så är det mest gnäll...


Men jag behöver ju lite medlidande... Ett "tycker om dig Pia", en "kram" eller nåt...


Nu piper jag igen... det var nog liiite mycket för Pian idag!


Tack hej, leverpastej!


Falukorven!